Konst i Oslo jag tycker synd om av Stina Högkvist

Vissa konstverk tycker jag synd om. Det är framförallt offentliga verk som kan väcka mitt medlidande. Vissa verkar tvångsplacerad ute i staden helt utan förståelse för varken deras vilja eller behov. Det gör ont i mig när jag ser de inträngda i hörn eller placerade på andra klaustrofobiska platser, som de nog hade lämnat för länge sedan om de bara visste hur. Andra gånger är verken så dåliga att man nästan skäms för deras skull och lider med dem för att de gått ett så tragiskt öde till mötes. Vissa verk ger mig sådana moderskänslor att jag får lust att ta med dem hem för att ta hand om dem. Kanske man borde starta ett härbärge för misslyckad offentlig konst. Som hemlösa katter kan de sedan adopteras bort till vänliga, förstående själar, så att i alla fall resten av deras levnadstid blir lite trevligare.
Det är synd om konstverk i hela världen. Även i Oslo. Några av de konstverk jag skulle göra plats för på mitt härbärge är dessa:

• I uppgången till Nasjonalmuseets administrativa lokaler på Kristian Augustsgate 23 finns en övertäckt utsmyckning. Väggen är täckt av en vit perforerad träskiva, men under finns tydligen ett keramiskt verk som byggdes in när museet tog över lokalerna. Orsaken var av estetisk natur. Jag vet inte hur verket ser ut. Kanske har museet rätt. Kanske är det skitfult. Vem vet, det är ju ingen som får se det. Men det är inte konstverkets eventuella skönhet som bekymnrar mig, utan att det blivit censurerat av snobbiga minimalistiska estetiska grunder.
• Väggmåleriet i tunneln vid regeringskvartalet är det nog fler än jag som tycker synd om. Hela tunneln är fylld med ett flummigt organiskt 70-tals mönster. Svart på vit botten. Men idag är måleriet så skitigt att allt går i en avgasgrå färgskala man trodde hörde hemma i det forna Östeuropa. Att måleriet skulle komma att behöva underhåll borde ju uppdragsgivarna begripit. Och jag fattar inte att det ska vara så svårt att göra rent det. Men i det här fallet handlar det nog mer om bristande lokalpolitik än om bristande lokal empati.
• En stackars naken dame står utställd på Akerbrygga. Det finna massor av skulpturer av nakna kvinnor i Oslo som inte väcker min empati. Men just den här tycker jag synd om. Hon känns extra naken och lite pinsam. Det som gör att den känns pinsam är att den avbildade damen verkar lite tokig. Som att hon i manodepressivt anfall satt på sig läppstift och målat naglarna, men struntat i att klä på sig. I sin iver att komma ut ur lägenheten struntade hon, eller kanske glömde, att ta på sig några kläder. Precis när hon gjorde det kändes det som en bra ide. Men när ruset är över kommer man att hitta henne gråtande kall och ensam vid kajen. Varenda gång jag ser henne vill jag sätta på henne lite kläder.
• Det finns något sorgligt med tomma montrar och ambitioner som inte blev av.
  
  
  Stina Högkvist er kurator på Nasjonalmuseet for kunst, arkitektur og design.