torsdag 25. september 2008
The Raven av Edgar Allen Poe (1809-1849) framført av Vincent Price
Here is a virtual movie Edgar Allan Poe reading his great poem "The Raven"
This recording taken from a public domain audio website is qiute possibly my alltime favourite reading of this most dark lunatic frenzied poem.
Heres an excerpt of what the excellent Wikipedia says about this most famous of poems..
"The Raven" is a narrative poem by the American writer Edgar Allan Poe, first published in January 1845. It is noted for its musicality, stylized language, and supernatural atmosphere. It tells of a talking raven's mysterious visit to a distraught lover, tracing the latter's slow descent into madness. The lover, often identified as being a student,[1][2] is lamenting the loss of his love, Lenore. The raven, sitting on a bust of Pallas, seems to further instigate his distress with its constant repetition of the word, "Nevermore." Throughout the poem, Poe makes allusions to folklore and various classical works.
Poe claimed to have written the poem very logically and methodically. His intention was to create a poem that would appeal to both critical and popular tastes, as he explains in the follow-up essay: "The Philosophy of Composition". The poem was inspired in part by a talking raven in the novel Barnaby Rudge: A Tale of the Riots of 'Eighty by Charles Dickens.[3] Poe borrows the complex rhythm and meter of Elizabeth Barrett's poem "Lady Geraldine's Courtship".
The first publication of "The Raven" on January 29, 1845, in the New York Evening Mirror made Poe widely popular in his lifetime. The poem was soon reprinted, parodied, and illustrated. Though some critics disagree about the value of the poem, it remains one of the most famous poems ever written"
Korpen (dikt)
Från Wikipedia
Korpen (engelska The Raven) är en berättande dikt av den amerikanska författaren och poeten Edgar Allan Poe. Den publicerades först i New York Evening Mirror den 29 januari 1845. "Korpen" utmärkts av sin musikalitet, sitt stiliserade språk och sin övernaturliga atmosfär. Den berättar om ett mystiskt besök av en talande korp hos en sorgtyngd älskande, och följer den älskandes långsamma fall ned i vansinne. När den publicerades gjorde den Poe populär, och den räknas än idag som en av världens mest kända dikter.
En känd översättning till svenska gjordes av Viktor Rydberg.
Dikten följer en ej namngiven berättare som sitter och läser "gammal lärdom" som ett sätt att glömma förlusten av sin älskade Lenore (namnet användes tidigare i Poes dikt med samma namn, Lenore). En knackning på hans kammardörr avslöjar ingenting men får hans själ att "brinna." En liknande knackning, något ljudligare, hörs vid hans fönster. När han går för att undersöka detta kliver en korp in i hans kammare. Korpen ägnar honom ingen uppmärksamhet och sätter sig på en byst av Pallas Athena.
Mannen roas av korpens komiskt allvarliga uppsyn och ber fågeln att säga sitt namn. Korpens enda svar är "förbi" ("Nevermore"). Berättaren blir faktiskt förvånad över att korpen kan tala, men den säger inget mer. Plötsligt blir mannen bestört och anmärker att hans "vän" korpen snart kommer att flyga ut ur hans liv, som andra vänner har flugit förut och som hans tidigare förhoppningar. Som till svar säger korpen åter "förbi". Berättaren är övertygad om att det ordet är allt som fågeln kan säga, möjligen inlärt från en tidigare ägare som var otursförföljd.
Berättaren drar ändå fram sin stol direkt framför korpen, beslutsam att lära sig mer om den. Han tänker djupt på detta utan att säga något, men hans tankar vandrar tillbaka till hans förlorade Lenore. Han tror att luften blir tätare och känner änglars närvaro. Berättaren förvirras av att associera fågeln med änglar, blir arg och kallar korpen "ond" och "profet." När han skriker mot korpen svarar den bara "förbi." Slutligen frågar han korpen om Lenore är i himlen. När korpen svarar med sitt typiska "förbi" skriker han och befaller korpen att återvända till sitt avgrundsrike. Korpen rör sig dock aldrig och, synbarligen vid tiden för berättarens recitation av dikten, sitter kvar på bysten av Pallas och kastar sin skugga över hans själ.
Nina Ramsby dyktig svensk låtskriver, musiker og artist
Nina Ramsby (1972) framfører "Finns Det Någon Där?" sammen med Martin Hederos.
Hvem var egentlig forfatteren, filosofen og samtidsdebattanten Elin Wägner (1882-1949)?
Innlegget er skrevet av Birger Schlaug og publisert på bloggen om Elin Wägner - en spennende og informativ blogg om en vidsynt kvinne langt forut for sin tid. Hennes verdensbilde er mer aktuell enn noensinde! Anbefaler bloggen sterkt. Elin Wägner
När jag övernattat i hennes hus, har jag känt tacksamhet som gränsar till kärlek…
När min son gick i nian, ville han göra ett specialarbete om Elin Wägner. Läraren tittade på honom och frågade: Vem är det?
Elin Wägner har hamnat i skuggan. Hon passar inte in i gängse fack. Hennes radikalitet var bredare och djupare än arbetarförfattarnas. Hon vävde samman miljö, fred och kvinnans rätt till jämställdhet på ett sätt som låg långt före sin tid. Hon passade inte in i vare sig liberala eller konservativa fållor. Inte ens i feministiska, så där rakt av.
Själv hade jag i slutet av 70-talet ramlat över en bok som heter Väckarklocka, skriven nästan fyrtio år tidigare. Boken förändrade min världsbild. Hennes budskap knackade, nej bultade, på både hjärna och hjärta. De släpptes inte in frivilligt. De bröt sig in! Och blev grund för mitt politiska engagemang.
Jag hade flyttat till Vingåker några år tidigare. Begrep inte hur Katrineholms kommun kunde negligera att Fogelstad, där Elin Wägner var den ledande ideologen, fanns inom kommungränsen. Kanske berodde det på att kommunen styrdes av socialdemokrater. Fogelstad passade inte in i deras idévärld. Här satt föregångarna som på ett provocerande sätt hade mage att vara quuer långt innan begreppet fanns, som var långt före Elsie Ottesen-Jensen när det gällde sexulaupplysning och till råga på allt var före makarna Myrdal när det gällde socialpolitik, fast på ett betydligt mer empatiskt sätt. Här fanns Elin Wägner som var ekosof innan begreppet myntats - och som vare en enda stor provokation mot normer, system och strukturer.
Elin Wägner formulerade en världsbild som var en helt annan än den förhärskade, och som är mer aktuell än någonsin idag: Hon skrev apeller mot militarism, krävde human flyktingpolik och tog kamp för att konsumenter skulle ta ansvar för hur producenterna tvingades leva, om än på andra sidan jorden. Hon utmanade etablissemang över hela fältet: ”Soldaterna besprutar sina största fiender med kulor, lantmännen besprutar de minsta med sina kemiska lösningar. Båda delarna är ett hopplöst företag. Bespruta ett fiendefolks soldater till döds och en oumbärlig del av den mänskliga familjen har undergått en behandling vars följder ingen kan beräkna. Bespruta vinstockens parasiter och man dödar livet i jorden under den, utan vilken vinstocken inte kan leva.”
Denna ”civilisationskritik” formuleras efter andra världskriget. Drömmen om evig ekonomisk och materiell tillväxt präglade efterkrigstiden. Tron var stark att man skulle behärska naturen, ta strid mot naturlagarna och slå sönder de sammanhang man inte förstod meningen med. Kemikalierna skulle utrota skadeinsekter en gång för alla, industrierna skulle växa med tillgång till billiga fossila bränslen och exploatering av naturresurser. Människans mål var entydigt: lägga jorden under sig. Mitt i detta rus varnar Elin Wägner för människans begär att få ”härska över alla de andra i den långa syskonkedjan”.
Som en av de få hade hon redan 1938 tagit högljutt och starkt avstånd från både nazism och kommunism. Hon skrev: ”De vet inget om följderna av att kränka den mänskliga värdigheten genom att behandla individerna som nollor, vilka får sitt värde först genom ledarsiffran…”
Bättre kan det inte sägas.
I kampen för kvinnlig frigörelse var Elin Wägners böcker murbräckor som ihärdigt och skoningslöst hamrade på patriarkatets murar. Sverige låg efter de övriga nordiska länderna. I den ryska lydstaten Finland hade kvinnor fått rösträtt redan 1906… I Sveriges riksdag hade liberalen Fredrik Borg 1884 motionerat om kvinnlig rösträtt på lika villkor som männen, men utan framgång. Greve Sparre kritiserade förslaget med motivet att det skulle bli för trångt i riksdagshuset eftersom kvinnorna hade så vida kjolar… Det dröjde ända till 1921 innan kvinnlig rösträtt infördes i Sverige.
Elin Wägner ville ge kvinnor frihet att vara de individer de är, inte kopior av de roller som män intagit. Hon ogillade ”maninnor”. Till skillnad från Ellen Key menade hon att begreppet kvinna inte alls bara var biologiskt bestämt utan även kulturellt konstruerat och direkt beroende av samhällets maktrelationer.
När Svenska Rädda Barnen bildades 1919 var Elin en av stiftarna. Några år tidigare hade hon varit med att med att bilda Woman´s Organisation for World Order, en organisation som samlade en intellektuell kvinnlig elit för att diskutera kvinnors villkor, miljö och nedrustning.
Väckarklocka, boken som fick mig att bli politiker 40 år efter det att den skrevs, hade bemötts med en blandning av tystnad och oförstående. Hon förpassades ut från den offentliga scenen. Hon blev djupt besviken. I tysthet skrev hon en biografi över Selma Lagerlöf. Den förde henne in i Svenska Akademin 1944. Tre år senare slog cancern till. Hon avled den 7 januari 1949. Under sina sista dagar fick hon uppleva hur hennes sista roman, Vinden Vände Bladen, återerövrade en stor läsekrets. Den såldes mycket snabbt i 20 000 exemplar. Fick lysande recensioner. Det är en berättelse, i klass med de stora ryska berättarna.
Hennes hem finns kvar, det ligger i Bergs socken i Småland. När jag övernattat i hennes hus har jag känt en tacksamhet som gränsar till kärlek.
Hon är begravd på Norra kyrkogården i Lund och är, om man får tro hennes prognoser, fullkomligt lycklig.
När jag övernattat i hennes hus, har jag känt tacksamhet som gränsar till kärlek…
När min son gick i nian, ville han göra ett specialarbete om Elin Wägner. Läraren tittade på honom och frågade: Vem är det?
Elin Wägner har hamnat i skuggan. Hon passar inte in i gängse fack. Hennes radikalitet var bredare och djupare än arbetarförfattarnas. Hon vävde samman miljö, fred och kvinnans rätt till jämställdhet på ett sätt som låg långt före sin tid. Hon passade inte in i vare sig liberala eller konservativa fållor. Inte ens i feministiska, så där rakt av.
Själv hade jag i slutet av 70-talet ramlat över en bok som heter Väckarklocka, skriven nästan fyrtio år tidigare. Boken förändrade min världsbild. Hennes budskap knackade, nej bultade, på både hjärna och hjärta. De släpptes inte in frivilligt. De bröt sig in! Och blev grund för mitt politiska engagemang.
Jag hade flyttat till Vingåker några år tidigare. Begrep inte hur Katrineholms kommun kunde negligera att Fogelstad, där Elin Wägner var den ledande ideologen, fanns inom kommungränsen. Kanske berodde det på att kommunen styrdes av socialdemokrater. Fogelstad passade inte in i deras idévärld. Här satt föregångarna som på ett provocerande sätt hade mage att vara quuer långt innan begreppet fanns, som var långt före Elsie Ottesen-Jensen när det gällde sexulaupplysning och till råga på allt var före makarna Myrdal när det gällde socialpolitik, fast på ett betydligt mer empatiskt sätt. Här fanns Elin Wägner som var ekosof innan begreppet myntats - och som vare en enda stor provokation mot normer, system och strukturer.
Elin Wägner formulerade en världsbild som var en helt annan än den förhärskade, och som är mer aktuell än någonsin idag: Hon skrev apeller mot militarism, krävde human flyktingpolik och tog kamp för att konsumenter skulle ta ansvar för hur producenterna tvingades leva, om än på andra sidan jorden. Hon utmanade etablissemang över hela fältet: ”Soldaterna besprutar sina största fiender med kulor, lantmännen besprutar de minsta med sina kemiska lösningar. Båda delarna är ett hopplöst företag. Bespruta ett fiendefolks soldater till döds och en oumbärlig del av den mänskliga familjen har undergått en behandling vars följder ingen kan beräkna. Bespruta vinstockens parasiter och man dödar livet i jorden under den, utan vilken vinstocken inte kan leva.”
Denna ”civilisationskritik” formuleras efter andra världskriget. Drömmen om evig ekonomisk och materiell tillväxt präglade efterkrigstiden. Tron var stark att man skulle behärska naturen, ta strid mot naturlagarna och slå sönder de sammanhang man inte förstod meningen med. Kemikalierna skulle utrota skadeinsekter en gång för alla, industrierna skulle växa med tillgång till billiga fossila bränslen och exploatering av naturresurser. Människans mål var entydigt: lägga jorden under sig. Mitt i detta rus varnar Elin Wägner för människans begär att få ”härska över alla de andra i den långa syskonkedjan”.
Som en av de få hade hon redan 1938 tagit högljutt och starkt avstånd från både nazism och kommunism. Hon skrev: ”De vet inget om följderna av att kränka den mänskliga värdigheten genom att behandla individerna som nollor, vilka får sitt värde först genom ledarsiffran…”
Bättre kan det inte sägas.
I kampen för kvinnlig frigörelse var Elin Wägners böcker murbräckor som ihärdigt och skoningslöst hamrade på patriarkatets murar. Sverige låg efter de övriga nordiska länderna. I den ryska lydstaten Finland hade kvinnor fått rösträtt redan 1906… I Sveriges riksdag hade liberalen Fredrik Borg 1884 motionerat om kvinnlig rösträtt på lika villkor som männen, men utan framgång. Greve Sparre kritiserade förslaget med motivet att det skulle bli för trångt i riksdagshuset eftersom kvinnorna hade så vida kjolar… Det dröjde ända till 1921 innan kvinnlig rösträtt infördes i Sverige.
Elin Wägner ville ge kvinnor frihet att vara de individer de är, inte kopior av de roller som män intagit. Hon ogillade ”maninnor”. Till skillnad från Ellen Key menade hon att begreppet kvinna inte alls bara var biologiskt bestämt utan även kulturellt konstruerat och direkt beroende av samhällets maktrelationer.
När Svenska Rädda Barnen bildades 1919 var Elin en av stiftarna. Några år tidigare hade hon varit med att med att bilda Woman´s Organisation for World Order, en organisation som samlade en intellektuell kvinnlig elit för att diskutera kvinnors villkor, miljö och nedrustning.
Väckarklocka, boken som fick mig att bli politiker 40 år efter det att den skrevs, hade bemötts med en blandning av tystnad och oförstående. Hon förpassades ut från den offentliga scenen. Hon blev djupt besviken. I tysthet skrev hon en biografi över Selma Lagerlöf. Den förde henne in i Svenska Akademin 1944. Tre år senare slog cancern till. Hon avled den 7 januari 1949. Under sina sista dagar fick hon uppleva hur hennes sista roman, Vinden Vände Bladen, återerövrade en stor läsekrets. Den såldes mycket snabbt i 20 000 exemplar. Fick lysande recensioner. Det är en berättelse, i klass med de stora ryska berättarna.
Hennes hem finns kvar, det ligger i Bergs socken i Småland. När jag övernattat i hennes hus har jag känt en tacksamhet som gränsar till kärlek.
Hon är begravd på Norra kyrkogården i Lund och är, om man får tro hennes prognoser, fullkomligt lycklig.
Birger Schlaug - en sterk profil i svensk samtidsdebatt
Før presentasjonen av Birger Schaug, vil jeg gjøre deg oppmerksom på hans spennende blogg du finner på: schlaug.se Bloggen er en dagsaktuell blogg, og skrevet av en dyktig og oppegående kar som har mye å melde! Birger Schlaug skriver om miljøet, makten og friheten - og litt om musikk...
ProVoka presenterar Birger Schlaug
Birger Schlaug, född 1949, är sedan mitten av 80-talet en stark profil i den svenska samhällsdebatten. Flera tusen föreläsningar, föredrag, krönikor och debattartiklar samt otaliga radio- och teveframträdanden har gjort honom till en av Sveriges mest erfarna debattörer och föreläsare. Sedan 2001 har han inte kvar några politiska uppdrag - efter att i mer än 15 år varit partipolitiskt aktiv i De gröna.
Idag deltar han bland annat i:
SVT:s Nyhetspanel, skriver böcker och krönikor,deltar i debatten genom sin blogg SCHLAUG.SE samt är engagerad i Elin Wägnersällskapet och lokalt i Föreningen Rädda Tisnaren. Gör tillsammans med den brittiske sångaren Fred Lane föreställningen (D)Elvis Presley.
Birger Schlaug har skrivit flera böcker, bland annat:
Miljön, makten och friheten, som behandlar naturvetenskapens, kulturens och ekonomins påverkan på dagens samhälle.
Svarta oliver och gröna drömmar, i vilken Birger på ett ledigt sätt berättar om allt från ekonomiska sammanhang och genteknik till upplevelser från barndom och politik.
Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac, en kritikerrosad roman om Elvis, rockmusiken och tidens om var.
Birger har också medverkat i ett tiotal antologier, bland annat:
Välj energi! - om energisystemet.
Ombyggnad pågår - om kooperativ utveckling.
Det nya klassamhället – om ekonomiska drivkrafter.
Handbok i ekologi
Maskrosbarn - om Miljöpartiets historia
Birger Schlaug var under åren 1985-88 samt 1992-2000 språkrör för Miljöpartiet de Gröna, ett parti han var med att grunda och utveckla. Han var riksdagsledamot åren 1988-89, samt 1994-2000.
Birger har varit nämndeman i Kammarrätten och innehaft uppdrag i bl.a. Exportkontrollrådet EU-nämnden samt Sverige FN-delegation. Har även varit ledamot i den kommitté som arbetat med egendomsskatter, förmögenhetsskatter och fastighetskatter.
Birger skriver krönikor i flera tidningar, fungerar som moderator vid debatter samt arbetar praktiskt med info- och mediestrategier. Han håller föreläsningar om miljö- och klimatfrågor samt om en av svensk kulturhistorias främsta gestalter: Elin Wägner. Birger är medlem i Elin Wägnersällskapets styrelse och skriver en Wägner-blogg, där han bland annat recenserar hennes böcker och informerar om hennes liv.
Lokalt har han varit ordförande i Vingåkers Volleybollklubb - som spelar i elitserien och har en stor ungdomsverksamhet. Är nu styrelseledamot i Föreningen Rädda Tisnaren.
Birger har dessutom skrivit manus till föreställningen (d)Elvis Presley – historien om Elvis, musiken och tiden som var, där han själv medverkar tillsammans med den brittiske sångaren Fred Lane. Birger gör även föreställningen Mess Of Blues, där han ensam tillsammans med en bunt unika inspelningar gör en föreställning i form av författarafton eller kulturafton
Mikaela Holm/ProVoka /provoka@telia.com
ProVoka presenterar Birger Schlaug
Birger Schlaug, född 1949, är sedan mitten av 80-talet en stark profil i den svenska samhällsdebatten. Flera tusen föreläsningar, föredrag, krönikor och debattartiklar samt otaliga radio- och teveframträdanden har gjort honom till en av Sveriges mest erfarna debattörer och föreläsare. Sedan 2001 har han inte kvar några politiska uppdrag - efter att i mer än 15 år varit partipolitiskt aktiv i De gröna.
Idag deltar han bland annat i:
SVT:s Nyhetspanel, skriver böcker och krönikor,deltar i debatten genom sin blogg SCHLAUG.SE samt är engagerad i Elin Wägnersällskapet och lokalt i Föreningen Rädda Tisnaren. Gör tillsammans med den brittiske sångaren Fred Lane föreställningen (D)Elvis Presley.
Birger Schlaug har skrivit flera böcker, bland annat:
Miljön, makten och friheten, som behandlar naturvetenskapens, kulturens och ekonomins påverkan på dagens samhälle.
Svarta oliver och gröna drömmar, i vilken Birger på ett ledigt sätt berättar om allt från ekonomiska sammanhang och genteknik till upplevelser från barndom och politik.
Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac, en kritikerrosad roman om Elvis, rockmusiken och tidens om var.
Birger har också medverkat i ett tiotal antologier, bland annat:
Välj energi! - om energisystemet.
Ombyggnad pågår - om kooperativ utveckling.
Det nya klassamhället – om ekonomiska drivkrafter.
Handbok i ekologi
Maskrosbarn - om Miljöpartiets historia
Birger Schlaug var under åren 1985-88 samt 1992-2000 språkrör för Miljöpartiet de Gröna, ett parti han var med att grunda och utveckla. Han var riksdagsledamot åren 1988-89, samt 1994-2000.
Birger har varit nämndeman i Kammarrätten och innehaft uppdrag i bl.a. Exportkontrollrådet EU-nämnden samt Sverige FN-delegation. Har även varit ledamot i den kommitté som arbetat med egendomsskatter, förmögenhetsskatter och fastighetskatter.
Birger skriver krönikor i flera tidningar, fungerar som moderator vid debatter samt arbetar praktiskt med info- och mediestrategier. Han håller föreläsningar om miljö- och klimatfrågor samt om en av svensk kulturhistorias främsta gestalter: Elin Wägner. Birger är medlem i Elin Wägnersällskapets styrelse och skriver en Wägner-blogg, där han bland annat recenserar hennes böcker och informerar om hennes liv.
Lokalt har han varit ordförande i Vingåkers Volleybollklubb - som spelar i elitserien och har en stor ungdomsverksamhet. Är nu styrelseledamot i Föreningen Rädda Tisnaren.
Birger har dessutom skrivit manus till föreställningen (d)Elvis Presley – historien om Elvis, musiken och tiden som var, där han själv medverkar tillsammans med den brittiske sångaren Fred Lane. Birger gör även föreställningen Mess Of Blues, där han ensam tillsammans med en bunt unika inspelningar gör en föreställning i form av författarafton eller kulturafton
Mikaela Holm/ProVoka /provoka@telia.com
The Last War by Bruce Larson - fredsrefleksjoner
The Last War
Freedom, Peace and Security will NEVER be won nor secured by the sword, another war will always need to be fought to end the fear of the sharp blade against the vital thoughts of change.
The last war will be waged without soldiers or freedom fighters, without blood shed or death, no rockets red glare, no bombs bursting anywhere.
The last war will not cause suffering, broken hearts, splintered spirits, or shattered bodies and souls, the creation of nature and man will not be crushed under the rolling thunder of armored machines, chemicals will not rain down from above, maniacal viruses will not attack from within, suicide terror raids, genocide, and nuclear holocaust will have no place in the last war, the casualties will be the end of competition, industry, government and religion which plan for and carry out the destruction, addiction and control of others.
The last war will be waged BY THE PEOPLE FOR THE PEOPLE, a war where all things will be TREATED as equal, a war employing weapons of MASS COOPERATION, battles fought and won with tolerance for all, understanding of difference, awareness of responsibility, a war in which compassion and love conquer and destroy the final evil enemy of humankind, the last war, the mother of all wars, the war to end all wars, must be waged upon fear.
We the People, declare a global war on fear.
How do we the people start this war, how do we wage this war, how do we the people win the last war ?
We start by turning away from those who support fear, by denying our services, our employment, our political, financial, moral and spiritual support to those who build and profit from the economy of competition, addiction and war.
We wage the last war by demanding that our energy and environment be clean and renewable, by demanding that the thousands of billions of dollars spent yearly on making the weapons and means of war be shifted and added to the nearly meaningless hundreds of billions which is reluctantly parted out for social, health, education and domestic infrastructure.
We win the last war by simply entrusting our votes, our support, our children's and grandchildren's lives to those of US whose words and actions - DELIVER - compassion, love and truth.
We the people can, will and must defeat fear.
torsdag 18. september 2008
Margit Walsø debuterte 2007 med romanen "Kjære Voltaire"
Det er ikke mange debutanter som starter sin litterære karriere med en biografisk roman fra 1700-tallet. Desto mer kjærkomment når det skjer.
Det er tydelig at Margit Walsø ikke er noen litterær novise. Dette er en voksen debutant som har arbeidet profesjonelt med litteratur i mange år (Walsø er forlagssjef i Samlaget) og det synes gjennom grundig komposisjon og presist språk.
Umiddelbart blir jeg fascinert av temavalget. Vi er i første halvdel av 1700-tallet. Handlingen strekker seg fra 1733, da Emilie du Chatelet, en oppsiktsvekkende intelligent kvinne fra det franske aristokratiet, møter filosofen Voltaire og til hun dør i barsel 16 år senere.
Emilie du Chatelet ble født i 1706 og var et spesielt oppvakt barn. Faren, som hadde en høy stilling ved hoffet, lot datteren få undervisning i språk - latin, gresk, italiensk - og i matematikk og fysikk. Dessuten lærte hun fekting og ridning. Hun giftet seg rikt , men det var et slags proforma-ekteskap, noe som var vanlig i den franske adelen på 1700-tallet. "To barn" stod det i kontrakten. Hun fødte tre, men den yngste døde før han var ett år gammel. Siden levde de to ektefellene i gjensidig forståelse hver for seg (han var militær og var mye borte) og de hadde elskere / elskerinner på hver sin kant. Emilie hadde hatt flere utenomektekaplige forhold før hun traff Voltaire, som ble hennes elsker, samboer og sjelsfrende i 15 år.
Spennende tidsbilde
Å få et innblikk i 1700-tallets Frankrike er for meg kjærkomment. Å få møte en faktisk vitenskapskvinne, som oversatte Isaac Newtons revolusjonerende "Philosophiae Naturalis Principia Mathematica" fra 1687 til fransk (og regnet seg gjennom alle hans eksempler for å være sikker på sannhetsgehalten!) er desto mer interessant.
Margit Walsø klarer å fange tiden, synes jeg, beskrive den skjellsettende forskningen Newton la frem - om gravitasjonskraften og fysikkens lover. Hun understreker det provoserende ved Voltaires frie tanker i det opplyste, franske eneveldet. Men det er først og fremst Emilie forfatteren er opptatt av, og etterhvert blir det vel så mye kjærlighet som forskning leserne får høre om.
Vi blir med til kalde slott på landsbygda, i humpende vogner på dårlige veier, vi er på ball ved hoffet og i laboratoriet som Emilie fikk bygget. Historien fortelles i et nøkternt språk, som filtreres gjennom Emilies tanker. Forfatteren bruker en litt distansert fortellerstil, til tross for Emilies heftige og intense vesen. Bare unntaksvis faller Walsø for fristelsen til å bruke forterpede uttrykk. Når Emilie og Voltaire har kranglet, men etterpå faller hverandre om halsen, heter det for eksempel at: "Ho lo, det glitra i dei grøne augene. Når han var slik, da levde ho. All urett forsvann, alle harde ord vart viska vekk av ei bølge av rein lyst". (s. 78).
Fiksjon og virkelighet
"Kjære Voltaire" er en historisk roman, men det er også en biografisk roman. Per Olov Enquist er den store mesteren på dette området. I hans siste bok på norsk, "Boken om Blanche og Marie", gjør han noe av det samme som Margit Walsø gjør her; han knytter sammen en dramatisk kjærlighetshistorie med revolusjonerende fremskritt innen naturvitenskapen (boken handler om Marie Curie og hennes forskning innen fysikk og kjemi)
Også norske forfattere har hatt lignende prosjekter. Karsten Alnæs har skrevet om Sabina Spielrein, Einar O. Risa har skrevet om kjente kunstnere som Sigbjørn Obstfelder og Peder Severin Krøyer, og Jan Inge Sørbø ga for få år siden ut boken "Symfoni No. 3, Opus 41" om komponisten Fartein Valen.
Det er mange fordeler ved å ha et allerede gitt tema, velge seg ut faktiske skikkelser med dramatiske livsløp som hovedpersoner. Men det er også farer forbundet med dette - litterært sett. For hvor mye av hovedpersonenes virkelige biografi må med, hvor tro må man være mot fakta?
Biografi eller roman?
For meg blir Margit Walsø til tider for tro mot historien. "Kjære Voltaire" inneholder to episoder, som nok er ment å illustrere Emilie som person, men som føles umotivert rent litterært. De gir heller ingen konsekvenser i teksten som følger. Den ene er en scene på slottet Fontainebleau, der Emilie spiller bort en enorm pengesum på kortspill (Vi har ikke tidligere hørt ett ord om Emilies spillegalskap, gamblingen får heller ingen økonomiske følger senere i historien). Den andre er en konfrontasjon med en tilfeldig gjest på deres eget slott, Cirey. Emilie beskylder Madame Graffigny, som vi ikke hører om verken før eller senere, for å ha avslørt Voltaires nye skrifter til utenforstående.
Når jeg leser i ettertid at Mme Graffignys egen versjon av denne faktiske hendelsen er skrevet ned og bevart, skjønner jeg bedre hvorfor den er med i boken. Mme Graffigny er jo en god kilde, og Margit Walsø er en pålitelig historiker. Etter min smak kunne forfatteren gjerne ha tatt seg større dikteriske friheter for å gi blod og liv til Emilie fra 1700-tallet.
Flott debut
Men dette blir småpirk. Helhetsinntrykket er imponerende - både hva gjelder form og innhold. Dette er en debut som det har vært verdt å vente på.
Kilde: Boktilsynet, NRK P2, 29.08.07 - Anne Cathrine Straume
Det er tydelig at Margit Walsø ikke er noen litterær novise. Dette er en voksen debutant som har arbeidet profesjonelt med litteratur i mange år (Walsø er forlagssjef i Samlaget) og det synes gjennom grundig komposisjon og presist språk.
Umiddelbart blir jeg fascinert av temavalget. Vi er i første halvdel av 1700-tallet. Handlingen strekker seg fra 1733, da Emilie du Chatelet, en oppsiktsvekkende intelligent kvinne fra det franske aristokratiet, møter filosofen Voltaire og til hun dør i barsel 16 år senere.
Emilie du Chatelet ble født i 1706 og var et spesielt oppvakt barn. Faren, som hadde en høy stilling ved hoffet, lot datteren få undervisning i språk - latin, gresk, italiensk - og i matematikk og fysikk. Dessuten lærte hun fekting og ridning. Hun giftet seg rikt , men det var et slags proforma-ekteskap, noe som var vanlig i den franske adelen på 1700-tallet. "To barn" stod det i kontrakten. Hun fødte tre, men den yngste døde før han var ett år gammel. Siden levde de to ektefellene i gjensidig forståelse hver for seg (han var militær og var mye borte) og de hadde elskere / elskerinner på hver sin kant. Emilie hadde hatt flere utenomektekaplige forhold før hun traff Voltaire, som ble hennes elsker, samboer og sjelsfrende i 15 år.
Spennende tidsbilde
Å få et innblikk i 1700-tallets Frankrike er for meg kjærkomment. Å få møte en faktisk vitenskapskvinne, som oversatte Isaac Newtons revolusjonerende "Philosophiae Naturalis Principia Mathematica" fra 1687 til fransk (og regnet seg gjennom alle hans eksempler for å være sikker på sannhetsgehalten!) er desto mer interessant.
Margit Walsø klarer å fange tiden, synes jeg, beskrive den skjellsettende forskningen Newton la frem - om gravitasjonskraften og fysikkens lover. Hun understreker det provoserende ved Voltaires frie tanker i det opplyste, franske eneveldet. Men det er først og fremst Emilie forfatteren er opptatt av, og etterhvert blir det vel så mye kjærlighet som forskning leserne får høre om.
Vi blir med til kalde slott på landsbygda, i humpende vogner på dårlige veier, vi er på ball ved hoffet og i laboratoriet som Emilie fikk bygget. Historien fortelles i et nøkternt språk, som filtreres gjennom Emilies tanker. Forfatteren bruker en litt distansert fortellerstil, til tross for Emilies heftige og intense vesen. Bare unntaksvis faller Walsø for fristelsen til å bruke forterpede uttrykk. Når Emilie og Voltaire har kranglet, men etterpå faller hverandre om halsen, heter det for eksempel at: "Ho lo, det glitra i dei grøne augene. Når han var slik, da levde ho. All urett forsvann, alle harde ord vart viska vekk av ei bølge av rein lyst". (s. 78).
Fiksjon og virkelighet
"Kjære Voltaire" er en historisk roman, men det er også en biografisk roman. Per Olov Enquist er den store mesteren på dette området. I hans siste bok på norsk, "Boken om Blanche og Marie", gjør han noe av det samme som Margit Walsø gjør her; han knytter sammen en dramatisk kjærlighetshistorie med revolusjonerende fremskritt innen naturvitenskapen (boken handler om Marie Curie og hennes forskning innen fysikk og kjemi)
Også norske forfattere har hatt lignende prosjekter. Karsten Alnæs har skrevet om Sabina Spielrein, Einar O. Risa har skrevet om kjente kunstnere som Sigbjørn Obstfelder og Peder Severin Krøyer, og Jan Inge Sørbø ga for få år siden ut boken "Symfoni No. 3, Opus 41" om komponisten Fartein Valen.
Det er mange fordeler ved å ha et allerede gitt tema, velge seg ut faktiske skikkelser med dramatiske livsløp som hovedpersoner. Men det er også farer forbundet med dette - litterært sett. For hvor mye av hovedpersonenes virkelige biografi må med, hvor tro må man være mot fakta?
Biografi eller roman?
For meg blir Margit Walsø til tider for tro mot historien. "Kjære Voltaire" inneholder to episoder, som nok er ment å illustrere Emilie som person, men som føles umotivert rent litterært. De gir heller ingen konsekvenser i teksten som følger. Den ene er en scene på slottet Fontainebleau, der Emilie spiller bort en enorm pengesum på kortspill (Vi har ikke tidligere hørt ett ord om Emilies spillegalskap, gamblingen får heller ingen økonomiske følger senere i historien). Den andre er en konfrontasjon med en tilfeldig gjest på deres eget slott, Cirey. Emilie beskylder Madame Graffigny, som vi ikke hører om verken før eller senere, for å ha avslørt Voltaires nye skrifter til utenforstående.
Når jeg leser i ettertid at Mme Graffignys egen versjon av denne faktiske hendelsen er skrevet ned og bevart, skjønner jeg bedre hvorfor den er med i boken. Mme Graffigny er jo en god kilde, og Margit Walsø er en pålitelig historiker. Etter min smak kunne forfatteren gjerne ha tatt seg større dikteriske friheter for å gi blod og liv til Emilie fra 1700-tallet.
Flott debut
Men dette blir småpirk. Helhetsinntrykket er imponerende - både hva gjelder form og innhold. Dette er en debut som det har vært verdt å vente på.
Kilde: Boktilsynet, NRK P2, 29.08.07 - Anne Cathrine Straume
Abonner på:
Kommentarer (Atom)